Förväntat lästid: 5 minuter
Det var inte riktigt så här vi tänkte oss veckan i Malmö, regn, åska och oväder. Planerna från början var promenader, uteserveringar och lite fler utflykter runt stan tillsammans med min partner. Men de första dagarna har regnet smattrat mot fönstren nästan konstant och flera planer fick ställas in. Istället blev det något helt annat: en vecka av kortspel, fika och upptäckarglädje.
Vi hittade en gammal kortlek hemma och började prata om hur märkligt det egentligen är att man vuxit upp med kortspel utan att faktiskt känna till särskilt många av dem. Poker, Vändtia och kanske något parti Finns i Sjön har väl de flesta spelat, men bakom den där slitna standardkortleken finns ju ett helt bibliotek av speltraditioner som man sällan snubblar över av sig själv.
Efter lite googlande och ett inlägg i Brädspelsforum på Facebook började tipsen rulla in. Jag hade också ett svagt minne av att YouTube-kanalen Shut Up & Sit Down gjort en video om klassiska kortspel med den fantastiska titeln “Card Games That Don’t Suck”, och därifrån fick vi ännu fler idéer att testa. Till slut landade vi i tre spel: Gin Rummy, Haggis och Cribbage. Alla tre visade sig vara riktigt bra på helt olika sätt.
Gin Rummy – enkelt, elegant och lite meditativt
Det första spelet vi fastnade för var Gin Rummy, ett spel som faktiskt påminde mig ganska mycket om Arboretum. Arboretum var ett av de första spelen jag och min partner spelade tillsammans när vi började umgås, så det var både nostalgiskt och lite oväntat, men båda spelen handlar om att läsa motståndaren, bygga mönster och försöka balansera risk mot tålamod.
I Gin Rummy använder man en vanlig kortlek och delar ut tio kort per spelare. På sin tur drar man ett kort och slänger sedan ett kort. Man får dessutom välja att ta upp det kort motståndaren just kastade, vilket gör att man hela tiden sitter och försöker lista ut vad den andra personen samlar på.
Målet är att skapa stegar eller set på minst tre kort för att kunna “gå ut”. När någon gör det jämför man värdet på de kort som blivit över på handen, alltså de kort som inte lyckades passa in i någon kombination. Skillnaden i poäng delas ut till vinnaren och sedan spelar man vidare tills någon når hundra poäng, eller så länge man själv känner för.
Det är ett väldigt stillsamt spel på något sätt. Reglerna är enkla att komma in i men varje beslut känns ändå viktigt. Ska man hålla kvar det där kortet i hopp om en stege, eller våga slänga det innan motståndaren förstår vad man bygger? Det blev snabbt ett sånt där spel där man säger “en omgång till” flera gånger i rad.
Haggis – ett märkligt namn på ett riktigt smart kortspel
Efter Gin Rummy testade vi Haggis, och det var definitivt ett steg upp i komplexitet. Samtidigt kände man igen lite av samma DNA kring kombinationer och hur man tänkte om sin hand.
I Haggis har varje spelare fjorton kort på handen samt tre jokrar öppna framför sig. Totalt sjutton kort att hålla reda på alltså, vilket först kändes ganska överväldigande. Men efter några rundor började spelet klicka ordentligt.
Målet är att vinna stick genom att spela ut stegar, set eller andra kombinationer som är starkare än det motståndaren precis spelade. Kan man inte eller vill man inte svara får motståndaren initiativet. Det finns också en intressant mekanik där man kan spela en “bomb” för att bryta spelets flöde och ta tillbaka kontrollen över rundan, även om det kostar poäng.
Det är ett betydligt mer intensivt spel än Gin Rummy och ibland satt vi båda två och stirrade ner i händerna i total tystnad medan regnet slog mot rutorna utanför. Haggis känns nästan som ett spel man måste lära sig tillsammans med någon över tid. Ju fler händer man spelar desto mer börjar man förstå rytmen i det.
Cribbage – som att spela ett stycke spelhistoria
Det sista spelet vi testade den här veckan var Cribbage och det är nog faktiskt det som fångade oss mest.
Cribbage är ett gammalt engelskt kortspel som traditionellt spelas med en särskild poängbräde där man flyttar små peggar framåt för att hålla koll på poängen. Vi hade ingen sådan hemma, så vi laddade istället ner en app till telefonen som fungerade förvånansvärt bra.
Spelet börjar med att man får sex kort och väljer två att lägga åt sidan. Med de fyra kort man behåller turas spelarna sedan om att spela ut kort framför sig medan man räknar det sammanlagda värdet upp mot 31. Under spelets gång får man poäng för olika kombinationer som par, stegar och att nå exakt 15 eller 31.
När alla kort är spelade får den som lade sista kortet dessutom en bonuspoäng. Men det är egentligen bara halva spelet.
Efter given räknar båda spelarna poäng igen genom att kombinera sina fyra kort med ett uppvänt kort från leken och försöka skapa så många poänggivande kombinationer som möjligt. Den som delade rundan får dessutom använda de två kort som tidigare lagts åt sidan som en extra hand, den så kallade “cribben”.
Det finns mängder av små specialregler i Cribbage som känns som urgamla pubtraditioner som långsamt blivit officiella regler. Till exempel får man bonuspoäng om det uppvända kortet i början av rundan råkar vara en knekt. Sådana detaljer gör att spelet känns nästan historiskt när man spelar det, som att reglerna slipats fram genom hundratals kvällar på brittiska pubar.
Och det är nog precis därför spelet är så charmigt.
Jag kan erkänna att jag har redan börjat sitta och kika på riktiga Cribbage-bräden att lägga till i samlingen.
Ett regnigt Malmö och en ny aspekt av hobbyn
Så även om regnet satte stopp för några av våra planerade promenader genom Malmö visade det sig vara ganska perfekt timing för att upptäcka klassiska kortspel istället.
Det blev en vecka av små ritualer. Fixa te och fika. Blanda korten. Spela några händer medan regnet smattrar mot fönstret. Lära sig ett nytt spel tillsammans och långsamt börja förstå varför människor spelat just de här spelen i generation efter generation.
Nu börjar solen äntligen bryta igenom molnen här nere och Tusse har börjat vanka av och an vid dörren igen, redo för nya promenader. Men den här gången känns det faktiskt ganska tryggt att stoppa ner en kortlek i väskan innan vi går ut.
För om Malmövädret plötsligt bestämmer sig för att slå om igen så vet vi precis vad vi ska göra medan vi väntar ut regnet.
